TACK för alla roliga och härliga träffar vi har haft under åren sedan examen 1962.
Det blir ett stort tomrum i vår gemenskap efter en vän och kursare som var
så sprallig, idérik, full av liv och en riktig glädjespridare.
Minnena är många och fina och de kommer alltid att leva kvar hos oss.
Kära Katarina,
du var alltid så vänlig och välkomnande när vi träffades. Det var inte så ofta men när vi väl sågs så kunde du liksom ta mig på armen och fråga -Hur är det och sedan verkligen vänta på svaret. Det är inte alla som gör det. Det känns oerhört sorgligt att du inte finns med oss längre, och så oväntat.
Många kramar till familjen, ta hand om varandra.