Stig Mattsson

När jag växte upp var det alltid en höjdpunkt att komma hem till tvillingkusinerna i Mörrum. Inte bara för den goda maten, de dignande kakfaten och att man fick dricka (nästan) hur mycket läsk man ville. Inte heller bara för de vilda lekarna, de som ofta avbröts långt efter tolvslaget när det var beckmörkt ute och man tvingades sätta sig i en kall bil för att det minsann var hög tid att åka hem. Hrmpf! Det var snarare nåt med atmosfären som lockade. Där i hemmet på Stålavägen, jag minns radhuslägenheten som rätt kompakt, fanns alltid ett gemyt och en värme och till den stämningen bidrog Stig i allra högsta grad. Han var socialt begåvad, älskade människor och var dessutom full av levande berättelser om både det ena och det andra. Jag kommer att tänka på ett bleknat färgfoto på Stig som sitter i ett av pappas gamla fotoalbum från 60-talet. Troligtvis är det taget på Dala vid något tillfälle när släkten var samlad. Stig i berättartagen har pappa plitat under bilden, som fångat ett ögonblick när Stig verkar ha allas uppmärksamhet. Med ena armen gör han en yvig gest som för att understryka sin poäng. Varje gång jag bläddrar i det albumet stannar jag upp och tycker mig kunna höra hans karaktäristiska stämma. För att inte tala om det där muntra skrattet som var så karaktäristiskt för Stig. Han var helt enkelt en människa som hade förmågan att göra sin omgivning på gott humör. Jag undrar om han förstod det själv. Hoppas det, Hjälpsamhet var en annan paradgren hos Stig. Än i dag minns jag 1970 när mamma och pappa precis hade byggt huset i Trensum som de fortfarande bor i. Det behövde fixas en rejäl nedfart till garaget och för detta krävdes grus och makadam i stora lass. Som liten pojke var jag omåttligt fascinerad av fordon och när Stig backade till med sin grön-bruna Scania (jag vill minnas att det var en Scania) var det väldigt spännande att följa hela processen. Per och Magnus var såklart med i hytten, vilket inte gjorde saken sämre. Jag blir fortfarande glad när jag tänker på Stig. Glad, men också sorgsen, för nu är han ju inte här längre. Åren har passerat och sedan jag blev vuxen och flyttade från Blekinge har vi inte setts många gånger. Jag kan önska att det hänt oftare, men det förtar inte barndomens goda minnen. Stig var med och satte färg på dem. Alla som levt nära honom vet. Man brukar säga att sorg är kärlekens kvitto. Varje gång en människas dagar tar slut blir det särskilt tydligt. Vila i frid, Stig! Du gjorde världen till en bättre plats.

Stig, tack för alla år vi känt varandra och arbetat tillsammans. Du kommer alltid att vara ihågkommen som en glad, positiv och ambitiös arbetskamrat.. Vila i frid. Claes Johannisson

Du var min svärfar i mer än 25 år, plötsligt är du borta, tack för allt ️

Jag minns väntan vid svängstavägen som kändes som en evighet, spejandes längs vägen ömsom åt norr och söder. Hoppet som tändes när en betongbil lackad i grönt, brunt och gult dök upp. Var det farsan som kom? Lyckan när lastbilen bromsade in och farsan välkomnade oss upp i hytten med ett stort leende. Nu väntade äventyr för mig och brorsan. Kanske till och med ett besök hos Evald i kontrollrummet i väntan på nytt lass. Mycket kretsade kring Mörrumsån och betongstationen när vi växte upp. Farsan ordnade med en eka baserad vid betongstationen så att vi kunde ro med denna ner till bron vid Åkroken eller upp till forsen vid golfbanan. En som rodde och en som spejade efter fastsatta drag på botten eller i träden. Farsan fick ta över när det blev för strömt. Det var där vi övningskörde på ditt speciella vis. Övning av dragläge i värsta uppförsbacken, fickparkering mellan koner och, som överkurs, backning med släp. Det var också där strax invid ån som du hittat gläntan där det växte liljekonvalj. Det var viktigt att alltid plocka liljekonvalj till morsan vid mors dag. Du var snäll och omtänksam och tog dig alltid tid. Bättre pappa kunde vi inte haft! Älskar dig. Saknar dig. Vila i frid. Per

Är glad att jag fick lära känna dig Stig! Du var en mycket duktig medarbetare. Ditt glada och skojiga sätt, var till stor glädje för både oss arbetskamrater och kunder. Vila i frid Karl-Lennarth Svensson

Jag minns det krasande ljudet från de grå cykeldäcken mot vägens grus då vi långsamt rullade uppför backen från betongstationen. Kedjan knakade, sadelfjädrarna knarrade och solen gassade. Per satt på ramen och höll fast i styret med sina barnhänder strax innanför farsans nävar. Jag satt på pakethållaren och följde med blicken hur bakdäcket buktade ut där det mötte väggruset, Det var noll sikt framåt för farsans rutiga flanellskjorta viftade i ansiktet. Vi hade säkert bråkat om vems tur det var att sitta på ramen och just denna dag hade brorsan fått sin vilja igenom. När vi nått krönet på backen och lämnat den heta och dammiga grusgropen bakom oss var vi strax framme. Vi hoppade av farsans stålgrå cykel av märket Örnen för att öppna grinden till kohagen som ledde ner till badplatsen vid stora åkroken. Det var ofta kor i hagen och ibland var några nere vid åkanten för att dricka. Det var en samlingsplats för folk från trakten som badade och njöt av kvällssolen. Farsan kände som vanligt alla som var där, smeden Bo som bodde vid åkroken, Nisse på Borgen som ägde korna, Lennart som farsan kört lättviktare ihop med i ungdomen osv och de hade mycket att prata och skoja om. Jag och brorsan fick tålmodigt vänta i vad som kändes som en evighet för två sexåringar som ville bada! Vi fick naturligtvis inte bada själva i det strömmande vattnet. Till slut sprang vi ut i den grunda åkanten och skrämde iväg ett helt stim av sandkrypare som snart kom tillbaka för att nafsa oss i tårna. Farsan simmade som vanligt sitt hemgjorda sidosim och vi klängde på honom för att åka snålskjuts som sugfiskar på en val. Innan vi lämnade vattnet tvättade vi håret och dök under ytan för att skölja bort schampot. Men var fanns badtvålen? Den glömdes ju kvar vid våra skor och kläder. Vi tittade mot klädhögen och där stod en ko och mumsade med lödder om halva ansiktet. Stackars ko! Efter en kort stund i solen fortsatte vi cykelturen hemåt. Nu satt jag på ramen. Det måste ju vara rättvist. Farsans många kvällsdopp med oss på väg hem från jobbet är några av de minnen jag vårdar ömt och som jag alltid kommer att älska honom för. Han var den bästa pappa jag kunnat önska mig! Omtänksam, snäll och kärleksfull. Det blev inte ofta sagt med ord, söner och fäder har nog svårt för sådant, men desto mer i handling hur mycket han älskade oss. Jag hoppas och tror att även du far hela livet ut förstod hur mycket vi älskade dig! Magnus